Bolivia...

Vi har precis tillbringat dryga tre vector i Bolivia o har un lamnat landet for dess storebror Peru dar allt kanns lite gladare, trevligare och ja, dyrare! Prislapparna visar mer eller mindre samma siffror, men da far man ha i atanke att Perus “soles” ar varda tre ganger mera an lillebrorns “bolivianos”.

Ja Bolivia ar ett land med en herrans massa olika ansikten, bade kulturellt o naturmassigt. Fattigdom praglar ju landet da det tillhor kontinentens allra fattigaste lander och det marks vart man an vander sig. Folks ansikten ar trotta o utnyttjade o man ser ingen riktig livsgnista i deras blanka ogon. Detta blev extra tydligt nar vi i forrgar kom over gransen till Peru dar plotsligt ett leende motte en i minsta lilla kiosk! For mig en jatteskillnad, o da har vi anda rest runt en hel del i Bolivia o mott folk i allt ifran de gronskande fuktigt varma Las Yungas (kokabladets gyllende dal) till de karga kalla hogslatterna runt Uyuni.

Ett undantag var de arbetsivriga gruvarbetarna i Potosí som villigt o valkomnande pratade om sitt vardagsliv i det morka helvetet som var deras arbetsplats. Att nervost trilla in i gruvorna i backmorkret standigt uppmarksam pa om en en mineralvagn (lastad med 1 ton malm) o tre unga killar skulle svischa forbi en var en sa absurd upplevelse som jag aldrig nagonsin kommer att glomma. Dessa grabbar (alltifran 13 till 30 ar gamla) borrade, skyfflade o sprangde sig varje dag djupare in i berget… o denna kamp har pagatt i nastan 500 ar! Over 8 miljoner manniskor har mist sina liv dar inne o forra aret var den oficiella siffran 26 avlidna. Vi fick komma gruvarbetarna obehagligt nara o kunde mellan borrningar o sprangningar sitta lugnt ner i morkret o prata med dem. Dar satt de, likasinnade o i samma alder som oss, med damm bokstavligt talat upp till oronen och packade in dynamit i tidningspapper. Plotsligt dyker artikeln “Euron pa vag at samma hall som dollarn” upp vilket for med sig ett skratt bland arbetarna som lugnt fortsatter packandet. De skrattar at sin egen hogst bisarra livssituation medan jag endast tanker pa hur manga timmar till jag maste stanna i detta gaggiga morka inte. Nar sedan lufttrycket i roren ovanfor vara huvuden gar igang forbereder sig de tre killarna och for den 90kg tunga borren mot bergvaggen. Vi andra befinner oss pa kna i grottgangen ca 5 meter bakom killarna o i ett oronbedovande smatter sa tar det inte mer an 20 sekunder innan de totalt forsvinner i ett tjockt gratt dammoln o vi ar tvungna att lamna grottan for att inte kvavas till dods… killarna ska sta kvar 29 minuter till. Borren var det enda moment da arbetarna bar mask (ja annars skulle de ju kvavas inom loppet av nagra sekunder), annars stod de glatt i det partikelfina dammet o arbetade nonstop, 8timmar per dag. De varken ater eller gar ut under sitt arbetspass, och vill man jobba extra ar det ett dubbelpass som galler, dvs 16timmar.

Samtlig utrustning, dvs spadar, borrar, hjalmar, lampor, dynamit o kemikalier, ja till o med underhallningen av gruvgangarna betalas av arbetarna sjalva och forsakring ar bara nagot gruppcheferna (var femte till var tjugonde person) kan skylta med. Turismen hjalper idag gruvarbetarna att kanske betala nagon dyr kirurgskruv till nagot ben som gatt av vid ras eller liknande berattade var guide lugnt efter det att vi kommit ut i dagsljuset o tagit pa oss vara vanliga klader. Det hade tydligen regnat medan vi varit borta…

Vid sidan av detta ovan beskrivna helvete kan ovriga upplevelser te sig sma och oviktiga men obehagligt nog sa glommer manniskan valdigt latt, och sa aven vi… Marknader var bolivianernas stora sysselsattning o kunde tacka en tjugo trettio kvarter i huvudstaden (La Paz). Denna hogt belagna stad (3600moh) klattrar pa bada sidor av en dal och bestar av en fattig, hogt belagen stadsdel med morka manniskor och en sydlig vastinspirerad business- och universitetsdel med ljusa manniskor. Ja, sa logiskt latt och valplanerad var faktiskt denna annars sa spannande, livliga och vackra stad.

Givetvis fick vi oss ocksa en lektion i kokabladstuggning o dartill rabblade for oss en rad fordelar som detta lilla höluktande blad kunde fora med sig… nackdelar fanns det tydligen inga! Och visst ar det en trevlig sysselsattning, sitta dar o hamstra blad tills kinden domnar av o tar formen av den storsta flortkula. Effekter? Ja kanske blev man lite piggare, och kanske klarade man av hojden lite battre… men framfor allt var det gott, kinden blev liksom forvandlad till en effektiv organisk tepase.

Quinoa har vi inte stott pa lika mycket som vi hoppats pa och om sanningen ska fram ar det endast i soppor som de framst tycks anvanda detta lilla fro. Odlingarna ar dock fantastiskt vackra o gar fran brandgult, till lila, till purpur, allt pa samma gang i samma falt.

Aven indianerna ar just sa fantastiskt fargglada som man ser pa bild o gummorna (som ar allt ifran 15 till 75) gar runt o bar pa allt mojligt i sina mangfargade knyten bak pa ryggen (alltifran tv-apparater till sma indianbebisar). Befolkningen bestar ju av over 70% indianfolk o Evo Morales (president, indian o tidigare kokaodlare) ar en evig hjalte med fa fiender (det ska tillaggas att vi ej passerade de ostliga rika delar av landet nere i amazonas dar ju motstandet mot denna man ar stort) att tyda av de klottrade slagorden pa stadens murar.

Mycket gar att saga om detta lilla (ja de har faktiskt inte fler invanare an vart eget Sverige aven om ytan ar den dubbla!) och overgangen fran Chile och Argentina till Bolivia var minst sagt chockartad. Plotsligt gick lamadjur fritt omkring pa gatorna o befolkningens kvinnliga del gick som sagt runt i de mest fargrika klader o plommonstop (jajemensan, aven denna tradition forde spanjackerna med sig… men de nya bararna tycks ha bytt kon nagonstans pa vagen). Priserna sjonk fem ganger och vips hopade sig de Lonelyplanetsuktande ungdomarna i de storre staderna (ja, aven vi tillhor ju ofrivilligt denna kategori!).

Det far vara allt for denna gang. Aj just fan! Jag har ju helt glomt bort att namna den tredje person som under var Boliviavistelse foljt oss: Albano! Jajemensan, en helt tvattakta spanjack som hjalpt oss med alltifran prutning till taxichaffeursfilosofisnack till allman gatupolitik! Men framfor allt har han varit en stralande resekamrat som nu lamnar oss for sitt eget patri da han i dagarna lattar mot konkistadorernas alldeles egna monarki!

Albano hade bra koll pa laget da han det senaste halvaret jobbat i Peru, i bade stads-och jungelmiljo med alla de mojliga sorters manniskor! Han ska ha ett stort TACK for alla sina delade erfarenheter ;)

Framfor oss (endast fatalet mil harifran) star Machu Picchu stolt. Cusco dar vi nu befinner oss har redan givit oss en lektion i Inkatradition o arkitektur, samt en frusen stjart om natten (ja vintern narmer sig ju har och stadens 3300moh hjalper inte till!)…

Pa aterseende, En kyss

Bjorn

Meme continent, deux univers

Bonjour a tous!

Hehe, la nouvelle strategie d’ecrire plus souvent n'a pas tres bien fonctione... et me voila un mois plus tard devant internet pour rediger a nouveau quelques lignes sur le blog!

On ne le dira pas assez souvent, mais le temps passe si vite! Mais depuis les dernieres nouvelles nous avons voyage a travers une multitude de paysages et d’ambiances differentes. Du nord du Chili, de son desert, de ses volcans et de ses haut-plateaux, nous sommes restes sur les hauteurs en passant par les montagnes boliviennes pour nous retrouver ici-meme a Cusco, Perou.

Dans le desert d’Atacama (Chili), nous nous sommes acclimates gentillement a l’altitude en escaladant notament un volcan de 5600 m!!!  Nous avons passe une semaine a San Pedro, oasis au milieu du desert le plus aride du monde, un gettho de “gringos”, apprecie pour sa nature extraordinaire. Nous avons fait differentes excursions a travers des paysages a chaque fois plus impressionnant!

Par le desert et les “salares” (mer de sel), situes a en moyenne 3000 m d’altitude, nous avons passe la frontiere chileno-bolivienne. Ambiance etrange au milieu de ce rien, etendue blanche bordees de montagnes: deux policiers chiliens surveillant le passage a la frontiere et le changement de bus. Les passagers (nous etions les seuls gringos) faisaient des aller-et-retour entre le bus chilien et bolivien pour decharger un bus et charger le suivant. Tout cela dans le calme, tout le monde participe, meme les enfants… Puis la route continua, route extraordinaire ou l’y voit defiler lamas, canyons, plaines verdoyantes ou salar… jusqu’a Uyuni, premiere ville bolivienne apres la frontiere ou nous avons passe la nuit.

Direction La Paz le jour suivant pour retrouver Albano avec qui nous avons voyage pendant plus de 2 semaines. Voyage intense, dans une Bolivie belle mais pauvre et un peuple qui malheureusement parait s’etre accomode a ce status. Un pays portant riche en resources: toutes sortes de legumes, tubercules et fruits poussent entre montagnes et foret tropical et mines de different mineraux, qui ont fait la richesse d’autrefois, s’etendent au centre du pays. Malheureusement, la corruption prend le dessus et empeche la prosperite du pays…

Arrives au Perou hier, on sent une reelle difference. Un peuple plus energique qui a compris le sens du commerce.

Hier, nous nous sommes aussi separe d’Albano sur les rives du lac Titicaca. Merci Albano pour ce periple bolivien. Nous avons partage de belles aventures a pied, a velo, en taxi ou meme en camion… a travers les montagnes, de 1200 m a Coroico jusqu’a 4000 m a Potosi! J’espere qu’on se retrouvera bientot entre une assiette de riz, de papas fritas et oeuf accompagne d’un mate de coca…

Nous voila maintenant dans la ville la plus vieille d’Amerique, Cusco, ou l’heritage Inca y est le plus important. Dans quelques jours nous attend donc la visite du Machu Picchu!

Helene