skinka&ost, ost eller skinka, ost mellan skinkor, skinka bredvid ost...ja ja ni fattar...

Buenos tardes a todos!

Sitter pa ett internetcafe som sig bor strax utanfor centrala Mendoza, Argentinas vinstad belagen i vastra delen av landet. Har utgor Anderna och varldens nast hogsta bergkedja (toppen Aconcagua nar upp till 6960m) gransen mellan Argentina och Chile.

 

Gardagens vinproving pa cykel i stekande sol o franvaro av ordentligt kak torkade ut min huvudknopp likt ett litet russin o eftersvallande huvudvark praglat denna dag som dock gatt i ett lugnt o skont tempo. Vi beslot att stanna i denna grona skona stad tva dagar langre an planerat. Staden kanns mycket mer avslappnad an den tidigare besokta studentstaden Cordoba (e ju iof sommarlov har...) i centrala Argentina som vi hort mycket gott om. Men trangsel, trafik, gra hus, hetta, stangda museer o biografer, regn samt ett lortigt vandrarhem gjorde att vi inte riktigt stormtrivdes. En svang till Alta Gracia strax utanfor staden var dock ett val vart besok dar allas var kare Ernesto "Che" Guevara vuxit upp o nu fatt ett museum installerat i sitt barnhem. Och efter en massa empanadas, pizza o pommes (givetvis samtliga garnerade med skinka o ost) sa kande vi oss riktigt nojda o drog oster ut till Mendoza dar vi alltsa nu befinner oss.

 

¿Men vad hande egentligen efter Montevideo undrar ni ju nu? -Ja, da storstaden for ett tag kandes lite for nara bussade vi norrut langs ostkusten till den lilla strandbyn Valizas som Lucia varmt hade rekommenderat. Och har fick Uruguay visa sin allra staltaste sida (allt enligt uruguyanerna sjalva) namligen stranden...  Valizas visade sig vara en liten fiskeby som pa senare ar tagit emot fler o fler yngre invanare som nu forsorjde sig bast de kunde pa hopknapande av allt mojligt brate som de senare salde till de mer temporara besokarna. Ett litet hostel hade de till o med fatt ihop dar vi bodde med semestrande uruguyaner o en del Argentinare som hittat hit. Tydligen fanns har mangen europé under januari manad men nu visade vi oss vara de enda... Men det gick mycket bra att smalta in bland folket o vi blev till o med tagna for att vara uruguyaner en gang. Det ar namligen sa manga blandade eurpeiska folk har att man kan hitta vilken har- o hudfarg som helst bland manniskorna. Vad vi mer fick erfara var ju att det inte bara va chilenare som i mangder flytt till Sverige under sjuttiotalet utan aven en hel massa just uruguyaner. Nastan samtliga hade en kusin, syskon eller son hemma i gamla Svedala o kunde givetvis staltsera med bade "hur mar du" o "hej sota flicka". Och vid narmare eftertanke ar det ju just tack vare denna flykt som vi befann oss dar (Lucias foraldrar kom till Sverige i borjan av attiotalet).

Efter ett fantastiskt ökenlikt landskap vid havet med timmar av traskande till narmaste byn Cabo Pologno sa skumpade vi sakta tillbaka i bussen genom de grona platta falten med dess hopar av trad har o var.

 

Val tillbaka i Montevideo stod karnaval "las llamadas", spritfest med nagot sa exotiskt som uruguyanska faltbiologer o tur ut i den slitna fororten pa schemat. I fororten som snarare kan liknas vid en kakstad blev vi varmt valkomnade av Lucias kompis Isabelle o dennes bolivianske pojkvan som var i tur med att bygga sitt eget hus. Fascinerande var det att se vad man egentligen kunde leva pa... eller leva utan kanske rattare sagt. Dar traffade vi aven Lucias syters pojkvan Martin o deras lille pilt Mio som ocksa var pa besok.

Lucia ska ha en JATTE-puss&kram som tack for grymma dagar och tak over huvudet. Utan henne hade vi ju faktiskt aldrig fatt uppleva Uruguay!

 

Tillbaka med bat i Buenos Aires installerade vi oss o kande oss som hemma i samma gamla myspyshostel som vi spenderat de tva forsta dagarna i, ca 10 dagar tidigare. Hostelet var belaget i Palermo, strax utanfor centrum i nagot som kan liknas vid stockholms kara soder med sma kladesbutiker, restauranger o caféer utstrodda langs gatorna. Har foljer folk strikt modet o det ar mest unga som bor har... dock bra mycket lugnare tempo an nere i det s k microcentrum dar pulsen gick i 200. Vi stortrivdes i vart lilla kvarter o kunde lattare kannas oss som hemma da inte trehundra pers forsokte att snitsla sig forbi pa samma gatra samtidigt.

Denna gang traffade vi aven min gamla fotbollspolare Joel som visade oss runt i hans fladiga lya inne nere pa stan. Han tog oss aven till vad som skulle vara stans basta kottintag. O det mina vanner var sannerligen den moraste biff min tunga nagonsin fatt sukta! Mumsfillibabba o 400g utskuren "medallón de lomo" senare sjonk jag tillfredstalld tillbaka i stolen...

Folk ar mycket pratglada och oavsett om man star i ett bageri, biograf, pa gatan utanfor veterinaren (vad vi nu gjorde dar?¿) eller i en CD-butik klockan halvfyra pa natten sa staller de fragor o gestikulerar, skriker o gapar, berattar o berommer, (aven sig sjalva o sitt eget land). Spanskan har sparkats igang o fungerar for det mesta som den ska aven om de klurigare verbformerna ibland uteblir... Men vokabularet har sina skillnader med spanjackernas sprak o likt norskan o svenskan sa blir missforstanden bade manga o underhallande.

 

Med nattbuss tog vi oss sedan over utkanterna av las pampas till Cordoba o senare Mendoza som star att las har ovan... Imorgonbitti vantar annu en bussfard, saledes dagtid denna gang, da vi ska over Los Andes o in i Chile o upp till La Serena dar stranddagar (ja jag vet, det borjar bli tjatigt) med Felipe o Ulrika vantar. Mer info om dessa inhoppare foljer i nastkommande blogg hoppas jag...

 

Mangen tack for alla kommentarer! Ni ar saaaa duktiga :D

besos&abrazos

bjorn